Mitt förtroende för vissa läkare i Umeå börjar få sig en törn. Att behandla en människa oavsett diagnos på det sätt jag blivit behandlat på…, så gör man inte!
I torsdags träffade jag ortopeden som efter att tillsammans med mig tittat på röntgenplåtarna lämnade rummet för att fråga en ryggspecialist och återkom till mig. Han sa att jag hade Syrinx och att det var en väldigt ovanlig sjukdom. Samt att han inte kunde hjälpa mig eftersom det inte var hans område. Jag skulle istället få träffa en neuroläkare som hade mer kunskap om området och om sjukdomen. Mötet med ortopeden var kort och jag fick en lapp med vad han hette och vad de hade hittat inom mig.
Kvart över tio träffade jag neuroläkaren som var en äldre kvinna. Jag satte mig ner på en stol och överlämnade lappen från ortopeden. Hon tittade hastigt på på den och jag började med att ställa lite frågor om hur jag hade kunnat fått denna sjukdom, varför och vad det berodde på. Hon svarade då
- Jag är ingen superwoman och sträckte på armarna över sitt huvud och log brett. Även om folk tyckts tro det, är jag ingen superkvinna som kan skjutsa folk på britser även om de ibland frågar mig om det. Fortsatte hon.
Jaha, tänkte jag och var tyst. Strax efteråt börjar hon gäspa
-Jag gäspar inte åt dig, jag trodde jag hade sovit tillräckligt mycket, sex och en halv timme…, säger hon och tittar på datorskärmarna framför sig. Hon börjar prata om att jag ska göra en magnetröntgen hjärna och att fem tilll tio specialistläkare kommer att kolla på röntgenplåtarna och att några stycken kommer att titta på och undersöka mig. Jag ställde någon fråga, varpå hon svarade att nu ville hon koncentrera sig och fokusera på min Syrinx. Hon fortsatte med att säga att hon inte visste mycket om denna sjukdom och att hon endast hade haft tre patienter tidigare med detta. Att neuroläkare och neurokirurger nu skulle få något att fundera på och klura/tänka på kring hur de skulle göra med mig och detta. Operation skulle det inte bli till en början, det ville man helst dra ut på in i det längsta. Vänta med.
Fick även sätta mig på brittsen, då hon skulle kolla reflexerna, vilket hon lät bli att göra då jag hade så ont och spände mig. De andra läkarna nere på akuten hade bett mig att slappna av och ändå kollat reflexerna, men inte denna läkare. Vidare tar hon sitt pek och långfinger och trycker mot min halsgrop och säger något jag borde ha hört, men inte hör. Varpå hon säger bra. Det lågmälda ordet tordes ha varit svälj.
Hur kan hon säga bra, när hon inte har känt mina svalgreflexer?
Medan jag tar mig ner från bänken, frågar hon något hon ändå inte verkade intresserad av att höra
-Har du några andra sjukdommar? Svarar bara att jag har magmun/reflux (antar att jag har magmunsbråck) glömmer i stunden bort att jag har både astma och en cysta på äggstocken som flertal läkare, vänner, sjukgymnast och familj vill att jag kollar upp... Men det enda jag just då har i mina tankar är vad det svåra ordet Syrinx betyder.
Satte mig på stolen igen och hon tar fram min journal och börjar prata sedan säger hon att hon misstagit sig och har tittat på fel journal. Det är inte min journal hon har pratat med mig om, utan en annan patients. Så tar hon då fram min journal och mina röntgenplåtar och säger att trots att hon tittar på journaler varje dag, så kan hon inget om det. Man måste utbilda sig ytterligare fem år för att bli kunnig och veta vad som plåtarna säger. Vid det här laget tycker jag att läkaren är allmänt flummig.
Hon tar papperet med ortopedläkarens namn, ritar en gubbe och säger att hon inte kan rita. Hon ritar ryggmärgen och säger att det är som en limpa i genomskärning och hon ritar en Syrinx och liknar det vid vassrör som minskar eller ökar. Mer än så får jag inte veta angående denna sjukdom, inte vad jag kan eller inte kan göra, eller hur man kan minska smärtan och symptomen. Jag är lika ovetandes som när jag lämnade ortopeden. Sedan säger hon att de ska lägga in mig, men att det är fullt på avdelningen, så medan jag väntar på samtal om inläggning ska jag äta citodon. Nu är det så att jag också har astma (60% syresättning) det är inte bra att äta citodon hur länge som helst om en person är astmatiker. På henne lät det som att jag bara skulle inta denna smärtillande medicin någon dag för att sedan undersöka vilken smärtstillande som skulle passa mig bäst. Hon funderade även på om jag var svullen i nacken eftersom jag hade, så ont och verkade vara inflammerad och därför skulle de när jag var inlagd ge mig en kortisonspruta för att få svullnaden att gå ner och minska smärtan. Samt se hur min arm utvecklade sig. (Min arm har med tiden blivit mycket värre, den är i princip helt kall och jag är rädd att få frozen shoulder). Rygg/nacke/bakhuvud värker konstant. Hon sa även att de skulle göra ryggmärgsprov på mig för att se om jag hade några celldelningar.
Sedan frågade hon vad min sysselsättning var, andra typiska läkarfrågor som om jag var singel och så vidare. Jag berättar bland annat att de flesta av mina vänner inte bor i Umeå utan på andra delar i sverige säger hon
-Du borde skaffa dig en manvän, gifta dig och få barn. Varpå jag svarade att det inte är så lätt och att jag är kräsen, då sa hon att man inte få vara så kräsen, man får ta det man hittar och sedan när man hittar något bättre får man göra sig av med den man har. Hon fortsatte med att säga
-Du borde lämna Umeå, vad väntar du på? Du är fri att göra vad du vill.… just ja du har ju fått Syrinx (tystnad) sen började hon att skratta och fnittra på samma gång och sa
-Jag skrattar inte åt dig utan jag tänkte bara på hur rent jävligt livet kan vara ibland.
Jag lämnar hennes arbetsrum utan att vara mycket klokare än när jag kom in.
Hennes samtal om vem jag borde leva med, tänk om det hade kommit en en homosexuell patient och hon hade sagt samma sak. Är det för givet att en man och kvinna ska leva ilag? Och när hon skrattade (inte åt mig), men åt hur jävligt livet var som gett mig Syrinx, då kändes det som att jag inte kunde göra allt jag hade planerat. Som att resa, träna sådana saker. Min förkylning jag har i kroppen gör inte saken lättare. När vanliga "hen" blir sjuk i förkylning gnäller de över hur deckad de känner sig. Jag har inte haft en förkylning på minst fem år och nu helt plötsligt får jag allt möjligt. Mitt imunförsvar är sedan tidigare redan nedsatt, behöver inget mer skit i kroppen.
I alla fall, så gick jag hem och helgen kom, men ingen ringde. Måndagen kom och gick och det blev tisdag. När ingen fortfarande inte hade ringt. Ringde jag 1177 som i sin tur ringde upp neurologmottagingen och sa att en läkare skulle kontakta mig och berätta hur allt låg till och hur de tänkt gå till väga. Istället ringer en neurosköterska upp mig och säger att den kvinnliga överläkaren jag träffade i torsdags hade överdrivit en hel del. De hade avstyrt inläggningen eftersom de inte visste varför jag skulle bli inlagd, de ansåg också att jag inget hade där att göra och att inom en månad ska jag få träffa en neurokirurg. Samt denna kvinnliga neuroläkare, som jag helt ha tappat förtroendet för och helst inte vill träffa igen. Att jag inte skulle bli inlagd hade väl någon kunnat ringa och berätta i fredags eller i helgen? Och jag ska alltså fortsätta äta citodon på obegränsad tid, trots mina andningsbesvär.
Efter svaret jag hade fått av sköterskan på neurologen ringde jag min vårdcentral och pratade med deras bästa och trevligaste sköterska som tyckte att allt jag varit med om verkade konstigt. Hon skulle prata med deras läkare och återkomma till mig.
Känner mig både arg, frustrerad och besviken…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar